Så har regeringen idag beslutat om att aktivera värnplikten avseende repetitionsutbildning, ett drygt halvår efter att jag föreslog detta. Det är mycket glädjande att vi nu har en ny, delvis miljöpartistisk, regering som tar rikets försvar på ett betydligt större allvar än alliansregeringen gjorde. Genom att det inte har grundutbildats värnpliktiga på ett antal år, grundutbildningen ännu inte aktiverats och rekryteringen och grundutbildning av GSS/T går trögt så är detta bara en tillfällig lösning. Det akuta allvarliga omvärldsläget gör dock att åtgärden är helt nödvändig. Förhoppningsvis innebär detta även att Försvarsmakten nu även förbereder att återuppta grundutbildning av värnpliktiga GSS/V.
↧
Välkommen tillbaka värnplikt!
↧
Kapten, inga begränsningar i ledningsförmågan!
Nu vid utgången av 2014 har jag varit placerad som chef för stabs- och sambandsgruppen i det 2011 nybildade Gustafs hemvärnskompani (172.) i fyra år. Nu kan jag anmäla till min kompanichef att vi har den personal, materiel samt utbildning vi ska ha och att vi därför inte har några begränsningar i ledningsförmåga i förhållande till KFS 14.
När hemvärnet i Dalarna gick in i den nya organisationen (IO 14) hade vi tre hemvärnsbataljoner och ett insatskompani med sex insatsplutoner och utifrån detta organiserades ett bevakningskompani och två insatskompanier med vardera tre plutoner. Insatsplutonerna var relativt väl uppfyllda men det var inte den enda stab- och trosstroppen så vi har fått bygga upp exempelvis min grupp från grunden.
En stab- och sambandsgrupp har befattningar som är tänkta att bemannas av fyra organisationer:
- Hemvärnet (chef/stf)
- SLK (2 stabsassistenter)
- FRO (2 signalister)
- FMCK (4 motorcykelordonnanser)
Av de frivilliga försvarsorganisationerna är det bara FMCK som rekryterat och utbildat den personal som det är tänkt så på övriga befattningar har vi hemvärnsmän med GU som värnpliktig. (Även tre av fyra ordonnanser har GU.) Jag vet inte hur representativa vi är men jag tror att det är viktigt att hemvärnet både direktrekryterar tidigare värnpliktiga till stab- och sambandsbefattningar och att man flyttar över hemvärnsmän som av olika anledningar inte längre vill fortsätta i hemvärnsplutonerna till stab- och trosstroppen när frivilligorganisationerna inte klarar av att rekrytera. I vårt kompani sker detta i betydligt större utsträckning än det gjorde innan 2011 och en förutsättning är att alla i kompaniet förstår att alla fyller en viktig funktion och behövs för att kompaniet ska kunna lösa dess uppgifter.
FMCK sköter motorcykelutbildningen men utbildning av övrig stabs- och sambandspersonal (som i praktiken har samma uppgifter oavsett befattning) och av ordonnanserna i stab-/sambandstjänst har vi till stor del skött inom bataljonen och kompaniet. Alla kanske inte behärskar alla system men jag bedömer att vi som grupp nu klarar det vi förväntas kunna enligt KFS. Hemvärnskompanier ska 2014 bland annat ha följande förmågor:
- möjlighet till rörlig ledning av eget förband,
- samverkan med stöd av sambands-/infosystem RAKEL ska kunna genomföras med civila aktörer och instanser för civil krisberedskap,
- samverkan med insatsförband ska kunna ske med tal och/eller data (SG Hemlig/Restricted) över militär radio UK och KV.
Den del som tidigare varit eftersatt är samband KV men nu för några veckor sedan genomförde bataljonen en utbildning i kortvågssamband och handhavande radio 763. Jag har tidigare fått utbildning i ra 195 men då fungerade sambandet över länet inte särskilt bra. Under den senaste utbildningen förstod jag att det mesta av vad vi lärde oss då var fel och nu fick vi också mycket riktigt sambandet att fungera både inom länet och över landet (Boden!). (Finns önskemål i läsekretsen kan jag utveckla detta i ett separat inlägg.)
Efter genomförd KV-utbildning har vi alltså vid utgången av 2014 den ledningsförmåga vi ska ha enligt KFS 14.
När hemvärnet i Dalarna gick in i den nya organisationen (IO 14) hade vi tre hemvärnsbataljoner och ett insatskompani med sex insatsplutoner och utifrån detta organiserades ett bevakningskompani och två insatskompanier med vardera tre plutoner. Insatsplutonerna var relativt väl uppfyllda men det var inte den enda stab- och trosstroppen så vi har fått bygga upp exempelvis min grupp från grunden.
En stab- och sambandsgrupp har befattningar som är tänkta att bemannas av fyra organisationer:
- Hemvärnet (chef/stf)
- SLK (2 stabsassistenter)
- FRO (2 signalister)
- FMCK (4 motorcykelordonnanser)
Av de frivilliga försvarsorganisationerna är det bara FMCK som rekryterat och utbildat den personal som det är tänkt så på övriga befattningar har vi hemvärnsmän med GU som värnpliktig. (Även tre av fyra ordonnanser har GU.) Jag vet inte hur representativa vi är men jag tror att det är viktigt att hemvärnet både direktrekryterar tidigare värnpliktiga till stab- och sambandsbefattningar och att man flyttar över hemvärnsmän som av olika anledningar inte längre vill fortsätta i hemvärnsplutonerna till stab- och trosstroppen när frivilligorganisationerna inte klarar av att rekrytera. I vårt kompani sker detta i betydligt större utsträckning än det gjorde innan 2011 och en förutsättning är att alla i kompaniet förstår att alla fyller en viktig funktion och behövs för att kompaniet ska kunna lösa dess uppgifter.
FMCK sköter motorcykelutbildningen men utbildning av övrig stabs- och sambandspersonal (som i praktiken har samma uppgifter oavsett befattning) och av ordonnanserna i stab-/sambandstjänst har vi till stor del skött inom bataljonen och kompaniet. Alla kanske inte behärskar alla system men jag bedömer att vi som grupp nu klarar det vi förväntas kunna enligt KFS. Hemvärnskompanier ska 2014 bland annat ha följande förmågor:
- möjlighet till rörlig ledning av eget förband,
- samverkan med stöd av sambands-/infosystem RAKEL ska kunna genomföras med civila aktörer och instanser för civil krisberedskap,
- samverkan med insatsförband ska kunna ske med tal och/eller data (SG Hemlig/Restricted) över militär radio UK och KV.
Den del som tidigare varit eftersatt är samband KV men nu för några veckor sedan genomförde bataljonen en utbildning i kortvågssamband och handhavande radio 763. Jag har tidigare fått utbildning i ra 195 men då fungerade sambandet över länet inte särskilt bra. Under den senaste utbildningen förstod jag att det mesta av vad vi lärde oss då var fel och nu fick vi också mycket riktigt sambandet att fungera både inom länet och över landet (Boden!). (Finns önskemål i läsekretsen kan jag utveckla detta i ett separat inlägg.)
Efter genomförd KV-utbildning har vi alltså vid utgången av 2014 den ledningsförmåga vi ska ha enligt KFS 14.
↧
↧
Allt var/är inte brigader
Vissa verkar koppla ihop en fungerande nationell försvarsförmåga med fungerande armébrigader. Det var mycket olyckligt att utan större eftertanke rasera det försvar vi en gång hade men att återskapa det skulle ta mycket lång tid, särskilt med tanke på att dagens organisation motiverades utifrån förutsättningar för utbildning inför internationella insatser. Ett antal debattörer har den senaste tiden argumenterat för alternativ till en armé som bygger på brigadstrukturen. Hos KKrVA förespråkade Lars G. Persson, Bengt Loenbom och Jan Wickbom den 19 november ett alternativt försvarskoncept och i går skrev bloggen Reservofficer om försvaret av Sverige där brigadsystemet ifrågasätts då vi inte räkna med att motståndaren är en ideal brigadmotståndare.
När det gäller dagens svenska armé är huvudalternativet till brigadsystemet (det vill säga att insatsförbanden ska aktiveras och transporteras till en annan del av landet och där inordnas i en av två brigader) att manöverbataljonerna utvecklas mot att även kunna fungera som bataljonsstridsgrupper med högre beredskap. Detta kräver att manöverbataljonerna tillförs stödfunktioner som understöd mm men därom ska här ej ordas.
Ämnet för detta inlägg är i stället att det gamla nationella försvaret inte bara bestod av armébrigader utan även av försvarsområdesförband som exempelvis Försvarsområdesgrupper. Fogrupperna skulle leda strid med smärre lokalförsvarsförband vilket kunde vara en lokalförsvarsbataljon samt värnförband och en eller fler hemvärnskretsar (motsvarande bataljoner).
Av de gamla lokalförsvarsförbanden var det bara Hemvärnet som överlevde försvarskollapsen under 00-talet och Hemvärnet har som huvuduppgifter att skydda och/eller bevaka skyddsobjekt. Hemvärnsförband ska dock efter en allvarlig och varaktigt försämrad omvärldsutveckling, och efter utökad utbildning och tillförsel av resurser, inom ramen för en mer omfattande militär operation, kunna störa motståndaren och/eller genomföra försvars- eller fördröjningsstrid. Enligt min bedömning har vi nu en allvarlig och varaktigt försämrad omvärldsutveckling och jag räknar därför med att Hemvärnet kommer att få utökad utbildning och tillförsel av resurser för att kunna genomföra försvars- eller fördröjningsstrid.
I en insats där Hemvärnet har till uppgift att genomföra försvars- eller fördröjningsstrid kan man tänka sig att det är lämpligt att en eller flera hemvärnsbataljoner underställs chefen för en manöverbataljon, ifall det finns en sådan i området. Ett sådant sammansatt förband kan inte benämnas fogrupp då försvarsområdena är grundligt avvecklade men kanske skulle militärregiongrupp (mrgrp) passa bättre?
Jag har ingen insyn i ifall det förekommer någon planering för detta men jag hoppas få se den typen av övningar i landet inom de närmsta åren.
När det gäller dagens svenska armé är huvudalternativet till brigadsystemet (det vill säga att insatsförbanden ska aktiveras och transporteras till en annan del av landet och där inordnas i en av två brigader) att manöverbataljonerna utvecklas mot att även kunna fungera som bataljonsstridsgrupper med högre beredskap. Detta kräver att manöverbataljonerna tillförs stödfunktioner som understöd mm men därom ska här ej ordas.
Ämnet för detta inlägg är i stället att det gamla nationella försvaret inte bara bestod av armébrigader utan även av försvarsområdesförband som exempelvis Försvarsområdesgrupper. Fogrupperna skulle leda strid med smärre lokalförsvarsförband vilket kunde vara en lokalförsvarsbataljon samt värnförband och en eller fler hemvärnskretsar (motsvarande bataljoner).
Av de gamla lokalförsvarsförbanden var det bara Hemvärnet som överlevde försvarskollapsen under 00-talet och Hemvärnet har som huvuduppgifter att skydda och/eller bevaka skyddsobjekt. Hemvärnsförband ska dock efter en allvarlig och varaktigt försämrad omvärldsutveckling, och efter utökad utbildning och tillförsel av resurser, inom ramen för en mer omfattande militär operation, kunna störa motståndaren och/eller genomföra försvars- eller fördröjningsstrid. Enligt min bedömning har vi nu en allvarlig och varaktigt försämrad omvärldsutveckling och jag räknar därför med att Hemvärnet kommer att få utökad utbildning och tillförsel av resurser för att kunna genomföra försvars- eller fördröjningsstrid.
I en insats där Hemvärnet har till uppgift att genomföra försvars- eller fördröjningsstrid kan man tänka sig att det är lämpligt att en eller flera hemvärnsbataljoner underställs chefen för en manöverbataljon, ifall det finns en sådan i området. Ett sådant sammansatt förband kan inte benämnas fogrupp då försvarsområdena är grundligt avvecklade men kanske skulle militärregiongrupp (mrgrp) passa bättre?
Jag har ingen insyn i ifall det förekommer någon planering för detta men jag hoppas få se den typen av övningar i landet inom de närmsta åren.
↧
Basplattan?
Utan att skryta tror jag att jag har bättre koll på försvarspolitiken än de flesta av våra politiker men det säger ändå inte så mycket. Trots det så förstår jag inte det här med basplattan, och särskilt inte den del som gäller personlig utrustning. Jag vore uppriktigt därför tacksam för att få veta hur det egentligen ligger till med den delen.
Först vill jag börja med att jag som hemvärnssoldat i allt väsentligt har den personliga utrustningen som jag ska ha. När jag läser försvarsbloggar, och kommentarer på bloggar, får jag dock uppfattningen att alla soldater inte har det och framför allt att det inte finns tillräcklig personlig utrustning till de värnpliktiga som är krigsplacerade och som nu kan kallas in till repetitionsutbildning. Både försvarsministern och Försvarsmakten verkar också överens om att det behövs ytterligare pengar till basplattan. Jag försöker förstå varför och undrar därför om nedanstående, något tillspetsade, beskrivning med grovt tillyxade siffror stämmer.
Försvarsmakten hade i mitten av 1990-talet tillgång till 450 000 soldater vid mobilisering och det fanns personlig utrustning (av varierande ålder och kvalitet?) till 450 000 soldater. Genom försvarsbeslutet 2000 minskades antalet soldater till 100 000 och med försvarsbeslutet 2004 var antalet soldater i krigsorganisationen nere på 50 000. Då det inte förväntades bli krig på 10 år, då antalet soldater (inklusive hemvärnet) som varje år behövde personlig utrustning endast var 30 000 och då det är dyrt att lagra materiel så räknade Försvarsmakten ut att det var billigare att elda upp personlig utrustning för 70 000 soldater (jämfört med organisationen efter försvarsbeslutet 2000, betydligt mer utrustning jämfört med 90-talets organisation) och att sedan köpa in ny utrustning om man mot förmodan kom till ett läge då det kunde förväntas bli krig inom 10 år. Nu har vi mot förmodan kommit till ett läge då det kan tänkas bli krig inom 10 år och Försvarsmakten upptäcker då att myndigheten inte har råd att köpa in utrustning för att ersätta den som det var billigare att förstöra för några år sedan och behöver därför ett högre anslag till basplattan.
Stämmer den här beskrivningen i grova drag? Är det någon som tycker att det är märkligt att finansdepartementet i sådana fall är skeptiska till att skjuta till mer pengar till försvaret. I de politiska underlagen, exempelvis Vårt framtida försvar (prop. 2004/05:5), står att inriktningen varit att övertalig materiel ska avvecklas men jag har utgått ifrån att man åtminstone behållit utrustning för de fåtaliga insatsförband som funnits kvar. Även om fokus var på att behålla kompetens så har det under hela perioden funnits krigsförband/insatsförband och i försvarsbeslutet 2004 behöll man endast förband med relativt hög beredskap (1 år).
Uppdatering: I senaste numret av Officerstidningen säger Torgny Henryson, chef FM-Log:
Generellt sett är det så att Försvarsmakten kan (i stort och med luckor) materielförsörja hälften av alla olika bataljoner i nuläget, resten är det ännu sämre ställt med.
– Vi behovsätter mer materiel än det finns tillgång till vilket skapar högre förväntningar än vi kan tillgodose. Det är å andra sidan ett konstant fenomen och inget som kommit de senaste tio
åren, säger Torgny Henryson. Men just bristen av grundläggande persedlar är något färskt och oroande, därför uppskattar Torgny Henryson talet från ÖB och försvarsministern om att försvaret ska ha en grundplatta. För den som inga byxor har den får gå med rumpan bar. Och just fältbyxor är en sådan sak som det har varit skriande brist på. Vilket varit följden av att ett stort parti sådana inte levde upp till ställda krav och returnerades. Vilket märkts ute på många förband där slitna byxor skapat irritation. Det är baksidan av kombinationen just in time och upphandling.
Detta bekräftar bilden av att Försvarsmakten faktiskt verkar ha eldat upp material som hade behövs till de fåtaliga insatsförbanden som fanns kvar.
Först vill jag börja med att jag som hemvärnssoldat i allt väsentligt har den personliga utrustningen som jag ska ha. När jag läser försvarsbloggar, och kommentarer på bloggar, får jag dock uppfattningen att alla soldater inte har det och framför allt att det inte finns tillräcklig personlig utrustning till de värnpliktiga som är krigsplacerade och som nu kan kallas in till repetitionsutbildning. Både försvarsministern och Försvarsmakten verkar också överens om att det behövs ytterligare pengar till basplattan. Jag försöker förstå varför och undrar därför om nedanstående, något tillspetsade, beskrivning med grovt tillyxade siffror stämmer.
Försvarsmakten hade i mitten av 1990-talet tillgång till 450 000 soldater vid mobilisering och det fanns personlig utrustning (av varierande ålder och kvalitet?) till 450 000 soldater. Genom försvarsbeslutet 2000 minskades antalet soldater till 100 000 och med försvarsbeslutet 2004 var antalet soldater i krigsorganisationen nere på 50 000. Då det inte förväntades bli krig på 10 år, då antalet soldater (inklusive hemvärnet) som varje år behövde personlig utrustning endast var 30 000 och då det är dyrt att lagra materiel så räknade Försvarsmakten ut att det var billigare att elda upp personlig utrustning för 70 000 soldater (jämfört med organisationen efter försvarsbeslutet 2000, betydligt mer utrustning jämfört med 90-talets organisation) och att sedan köpa in ny utrustning om man mot förmodan kom till ett läge då det kunde förväntas bli krig inom 10 år. Nu har vi mot förmodan kommit till ett läge då det kan tänkas bli krig inom 10 år och Försvarsmakten upptäcker då att myndigheten inte har råd att köpa in utrustning för att ersätta den som det var billigare att förstöra för några år sedan och behöver därför ett högre anslag till basplattan.
Stämmer den här beskrivningen i grova drag? Är det någon som tycker att det är märkligt att finansdepartementet i sådana fall är skeptiska till att skjuta till mer pengar till försvaret. I de politiska underlagen, exempelvis Vårt framtida försvar (prop. 2004/05:5), står att inriktningen varit att övertalig materiel ska avvecklas men jag har utgått ifrån att man åtminstone behållit utrustning för de fåtaliga insatsförband som funnits kvar. Även om fokus var på att behålla kompetens så har det under hela perioden funnits krigsförband/insatsförband och i försvarsbeslutet 2004 behöll man endast förband med relativt hög beredskap (1 år).
Uppdatering: I senaste numret av Officerstidningen säger Torgny Henryson, chef FM-Log:
Generellt sett är det så att Försvarsmakten kan (i stort och med luckor) materielförsörja hälften av alla olika bataljoner i nuläget, resten är det ännu sämre ställt med.
– Vi behovsätter mer materiel än det finns tillgång till vilket skapar högre förväntningar än vi kan tillgodose. Det är å andra sidan ett konstant fenomen och inget som kommit de senaste tio
åren, säger Torgny Henryson. Men just bristen av grundläggande persedlar är något färskt och oroande, därför uppskattar Torgny Henryson talet från ÖB och försvarsministern om att försvaret ska ha en grundplatta. För den som inga byxor har den får gå med rumpan bar. Och just fältbyxor är en sådan sak som det har varit skriande brist på. Vilket varit följden av att ett stort parti sådana inte levde upp till ställda krav och returnerades. Vilket märkts ute på många förband där slitna byxor skapat irritation. Det är baksidan av kombinationen just in time och upphandling.
Detta bekräftar bilden av att Försvarsmakten faktiskt verkar ha eldat upp material som hade behövs till de fåtaliga insatsförbanden som fanns kvar.
↧
Skatteverket vs. Försvarsmakten
I det civila arbetar jag (än så länge) på en annan statlig myndighet, Skatteverket, där jag de senaste sju åren arbetat med urval (vilket ungefär motsvarar eldledningsfunktionen). Jag ska nu lite tillspetsat peka på några viktiga likheter och skillnader mellan Skatteverket och Försvarsmakten.
Båda myndigheterna har som huvudsaklig uppgift att avskräcka statens fiender. För Skatteverkets del handlar det om potentiella inre fiender, egentligen alla invånare i landet, som skulle kunna fuska med skatten medan det för Försvarsmaktens del handlar om yttre fiender och i vår tid i praktiken främst om Ryssland. Inom Skatteverket talar (eller snarare talade) man om skattekontrollens preventiva effekt. Vissa inflytelserika tjänstemän ifrågasätter tyvärr ibland att det finns någon sådan effekt men jag kunde redan 2005 visa och skatta denna effekt. För Försvarsmakten var den avskräckande funktionen klart uttalad under det kalla kriget, överspelad under den stora oredans tid medan den nu återigen börjar diskuteras. En annan likhet är att båda myndigheterna under lång tid dragit ner på förbanden (skattekontoren) i organisationen och att de har ett högkvarter (huvudkontor) med många hårt arbetande befattningshavare. Jag tror att man också kan säga att det bland den äldre personalen (invasionsförsvarskramare och motsv.) finns en uppfattning att ledningen under många år prioriterat ned den traditionella kärnverksamheten, förmåga till väpnad strid respektive skattekontroll.
Det finns dock en stor skillnad och den ligger i typen av motståndare. Medan Skatteverket ska påverka ett stort antal människor med i huvudsak vag uppfattning om skattekontrollens omfattning ska Försvarsmakten avskräcka en (eller ett fåtal) välinformerad stat. Medan båda myndigheterna under lång tid försökt att hålla medborgarna i okunskap om brister i förmågan blev effekten väsensskild. För Skatteverket är medborgarna och de potentiella fienderna desamma och ifall de har hög tilltro till nivån på skattekontrollen är allt gott och väl. För Försvarsmaktens del var medborgarna lika okunniga om eventuella brister i förmågan medan däremot Ryssland kunde antas ha betydligt bättre koll på detta bara utifrån offentliga uppgifter. Under senare år har dock försvarsbloggarna börjat tala om bristerna för att få till en förändring och det har lett till en välbehövlig tillnyktring i försvarsdebatten.
När det gäller Skatteverket har det inte kommit någon liknande kritik inifrån och medborgarna har fortfarande ett högt förtroende för myndigheten. Skatteverkets ledning utgår ifrån att det kommer att fortsätta så och har nu föreslagit nedläggningar av ytterligare kontor. Idag skriver jag om detta i lokaltidningen:
MP: Var finns regeringens regionalpolitiska ambitioner när Skatteverket centraliserar?
Båda myndigheterna har som huvudsaklig uppgift att avskräcka statens fiender. För Skatteverkets del handlar det om potentiella inre fiender, egentligen alla invånare i landet, som skulle kunna fuska med skatten medan det för Försvarsmaktens del handlar om yttre fiender och i vår tid i praktiken främst om Ryssland. Inom Skatteverket talar (eller snarare talade) man om skattekontrollens preventiva effekt. Vissa inflytelserika tjänstemän ifrågasätter tyvärr ibland att det finns någon sådan effekt men jag kunde redan 2005 visa och skatta denna effekt. För Försvarsmakten var den avskräckande funktionen klart uttalad under det kalla kriget, överspelad under den stora oredans tid medan den nu återigen börjar diskuteras. En annan likhet är att båda myndigheterna under lång tid dragit ner på förbanden (skattekontoren) i organisationen och att de har ett högkvarter (huvudkontor) med många hårt arbetande befattningshavare. Jag tror att man också kan säga att det bland den äldre personalen (invasionsförsvarskramare och motsv.) finns en uppfattning att ledningen under många år prioriterat ned den traditionella kärnverksamheten, förmåga till väpnad strid respektive skattekontroll.
Det finns dock en stor skillnad och den ligger i typen av motståndare. Medan Skatteverket ska påverka ett stort antal människor med i huvudsak vag uppfattning om skattekontrollens omfattning ska Försvarsmakten avskräcka en (eller ett fåtal) välinformerad stat. Medan båda myndigheterna under lång tid försökt att hålla medborgarna i okunskap om brister i förmågan blev effekten väsensskild. För Skatteverket är medborgarna och de potentiella fienderna desamma och ifall de har hög tilltro till nivån på skattekontrollen är allt gott och väl. För Försvarsmaktens del var medborgarna lika okunniga om eventuella brister i förmågan medan däremot Ryssland kunde antas ha betydligt bättre koll på detta bara utifrån offentliga uppgifter. Under senare år har dock försvarsbloggarna börjat tala om bristerna för att få till en förändring och det har lett till en välbehövlig tillnyktring i försvarsdebatten.
När det gäller Skatteverket har det inte kommit någon liknande kritik inifrån och medborgarna har fortfarande ett högt förtroende för myndigheten. Skatteverkets ledning utgår ifrån att det kommer att fortsätta så och har nu föreslagit nedläggningar av ytterligare kontor. Idag skriver jag om detta i lokaltidningen:
MP: Var finns regeringens regionalpolitiska ambitioner när Skatteverket centraliserar?
↧
↧
SÖF 15: 10 små moppepojkar
Förra året kunde jag anmäla att min grupp nu var komplett och sedan dess har jag tillförts ytterligare nyrekryterad personal. Trots det fann jag mig vid slutet av övningsmomentet försvar av stabsplats helt ensam i gruppens stridsställning. Jag kom då att tänka på en bok av Agatha Christie. Jag har nu lärt mig att boken numera heter Och så var de bara en men under övningen funderade jag på substitution med choklad innan jag fick lära mig att pk-versionen var 10 små moppepojkar, som tidigare gått mig helt förbi.
Veckan innan den SÖF som genomfördes förra veckan fick jag ett antal återbud på grund av skada/sjukdom och tvingande civila plikter relaterade till arbete, studier och familj och vid inryckningen var vi bara fem från min grupp. Av dessa fick en avbryta övningen på grund av sjukdom. Efter kommendering till B-styrka samt ett ihopskruvat benbrott som tog ut sin rätt så var jag ensam kvar. Nu var detta ett ovanligt stort frånfall men jag känner att det är ett tecken på att vi i insatskompanierna nu med minst 8-dygnskontrakt ligger på gränsen till vad som är möjligt att kombinera med ett normalt civilt liv. En slutsats som man kan dra är att även vi i Hemvärnet behöver en reserv med tillgänglig personal för att kunna räkna med full personalstyrka vid övning och insats.
Under hösten har jag läst om Dalregementsgruppens rekryteringsarbete och i Hemvärnstidningen 6-2014 stod att rekryteringskampanjen gav 637 nya intresseanmälningar. Även om det inte var fråga om ansökningar eller avtal så är det ett imponerande antal. Jag blev dock ännu mer imponerad av att se en del av de nyrekryterade i form av en extra pluton (+) vid vårt kompani under SÖF, och fler är alltså på väg till dalabataljonen. De nya fick möjlighet att söka till exempelvis stab/trosstroppen och minst en ska placeras i min grupp. Jag önskar våra nya värvningar välkomna och hoppas att det löser sig till KFÖ för de som inte kunde närvara nu.
Veckan innan den SÖF som genomfördes förra veckan fick jag ett antal återbud på grund av skada/sjukdom och tvingande civila plikter relaterade till arbete, studier och familj och vid inryckningen var vi bara fem från min grupp. Av dessa fick en avbryta övningen på grund av sjukdom. Efter kommendering till B-styrka samt ett ihopskruvat benbrott som tog ut sin rätt så var jag ensam kvar. Nu var detta ett ovanligt stort frånfall men jag känner att det är ett tecken på att vi i insatskompanierna nu med minst 8-dygnskontrakt ligger på gränsen till vad som är möjligt att kombinera med ett normalt civilt liv. En slutsats som man kan dra är att även vi i Hemvärnet behöver en reserv med tillgänglig personal för att kunna räkna med full personalstyrka vid övning och insats.
Under hösten har jag läst om Dalregementsgruppens rekryteringsarbete och i Hemvärnstidningen 6-2014 stod att rekryteringskampanjen gav 637 nya intresseanmälningar. Även om det inte var fråga om ansökningar eller avtal så är det ett imponerande antal. Jag blev dock ännu mer imponerad av att se en del av de nyrekryterade i form av en extra pluton (+) vid vårt kompani under SÖF, och fler är alltså på väg till dalabataljonen. De nya fick möjlighet att söka till exempelvis stab/trosstroppen och minst en ska placeras i min grupp. Jag önskar våra nya värvningar välkomna och hoppas att det löser sig till KFÖ för de som inte kunde närvara nu.
↧
SÖF 15: Förstärkning från militärlandslaget
Den här övningen fick min grupp förstärkning av ett par soldater från militärlandslaget i skidor. Deras ordinarie övning krockade med förberedelserna inför kommande skidsäsong medan vår SÖF passade bättre. Det var givetvis en välkommen förstärkning av min reducerade grupp.
Jag har känt en viss osäkerhet när det gäller vilken utbildning i vapenhantering mm som avtalspersonal har innan de placeras i Hemvärnet, och det är något som varierat över åren. Nu insåg jag att de som under 14 dagar gått igenom GU-F kan ha en mer relevant utbildning i markstrid än den jag själv fick under 17½ månad i Flottan. (Sedan har jag själv givetvis snappat upp en del under 20 år i Hemvärnet.)
Tack för den här övningen, och lycka till i skidspåren!
 |
| Som bakryttare |
 |
| På skjutbanan |
↧
SÖF 15: FMCK klarar allt
Som ny gruppchef fick jag hör att en motorcykelordonnans är en signalist som åker motorcykel, och det är sant men inte hela sanningen. Under de senaste årens tillämpade övningar (KFÖ 14, SÖF 14) har vi dessutom sett vilken stor nytta ett förband har av ordonnanser som är utbildade och förordnade som trafikposter.
Under förra veckans övning visade ordonnanserna ytterligare några dolda talanger. Vi testade exempelvis utläggning av fältkabel med motorcykel (med en av de inlånade skidåkarna från militärlandslaget).
Ett par ordonnanser blev kommenderade till B-styrka vilket också genomfördes med gott resultat.
Jag lovade att undersöka ifall det fanns någon lämplig Special Forces-kurs för hemvärnsordonnanser så tips på sådan utbildning tas tacksamt emot!
Under förra veckans övning visade ordonnanserna ytterligare några dolda talanger. Vi testade exempelvis utläggning av fältkabel med motorcykel (med en av de inlånade skidåkarna från militärlandslaget).
 |
| Linjebyggnadspatrull framåt |
 |
| Bakryttaren håller kabelmesen, beredd att släppa den ifall kabeln fastnar |
 |
| Specialförbanden nästa? |
↧
SÖF 15: Intressant och lärorikt
Trots att det i år gått 22 år sedan inryckning var det inte förrän denna SÖF som jag, med hjälp av goda instruktörer, reflekterat över att militär utbildning inte är "kul". (Den kan däremot var intressant och lärorik.)
Något annat jag inte gjort tidigare är att kasta skarp handgranat. Det gjorde vi under SÖF, och det var intressant och lärorikt.
![]()
Något annat jag inte gjort tidigare är att kasta skarp handgranat. Det gjorde vi under SÖF, och det var intressant och lärorikt.
↧
↧
Bojbåt typ 80
I regeringens förslag till försvarspolitisk inriktning - Sveriges försvar 2016-2020 (prop. 2014/15:109) - står att fyra bevakningsbåtar (typ 80) bibehålls som bojbåtar. Skipper skriver att det varit bättre att driftsätta HMS Krickan istället för att avveckla fartyget, och det är lätt att hålla med om det. I en kommentar till Skippers inlägg frågar "Daniel" om inte bojbåtarnas uppdrag lämnar sig för att utföras av reservister/frivilliga och enligt min bedömning har han helt rätt i det.
En bojbåt täcker endast ett mindre område av skärgården och skärgårdar och farleder har vi gott om i Sverige. Under mitt år i 1. bojbåtsdivisionen 1994 var fyra bojbåtar långt ifrån tillräckliga och det kommer inte fyra bojbåt typ 80 att vara i morgon heller. För att kunna bevaka fler områden krävs fler spaningsplattformar.
Tidigare hade Flottan en omfattande krigsorganisation med minsvepningsflottiljer bestående av krigsplacerade civila fartyg och under slutet av 1990-talet pågick ett arbete inom Minkrigsavdelningen och Sjövärnskåren med att komplettera minröjningsflottiljerna med minspaningsfartyg. (Jag gick själv ett par veckokurser innan jag insåg att idéerna inte skulle förverkligas, åtminstone inte då.) En sådan typ av fartyg var Bojbåt mindre:
"Bojbåt mindre är en enklare variant av bojbåt typ EJDER. Den är tänkt att ingå i minspaningsflottiljerna. Typen på plattformen kan variera, t.e.x. en stryktålig större fritidsbåt passar väl. Den bör vara utrustad med radar. Övrig utrustning är en mindre arbetsbåt, portabel dieselgenerator och sonarutrustning. Sonarutrustningen bör bestå av bojar eller sonarkabel eller en kombination av dessa. Totalt skall en bojbåt typ mindre kunna behandla information från 4 passiva sensorer. Helst skall tillgång till någon form av PC-baserad LOFAR eller motsvarande finnas ombord. Besättningen bör bestå av 6 man. Av dessa måste 4 st vara sonaroperatörer som fullgjort sin grundutbildning vid 216. bojbdiv."
Det fanns även förslag på enklare sonarsystem (K98) med kabel mellan plattform och hydrofon.
Idag är minsvepningsflottiljerna avvecklade sedan länge och de marina förband som finns i något större antal är Hemvärnets båtkompanier i hemvärnsbataljoner med marina uppgifter (3) och båtplutoner vid kustnära hemvärnsbataljoner (11). Denna organisation bör relativt fort kunna förstärkas med båtgrupper med mindre bojbåtar och liksom övriga hemvärnet kunna ha hög tillgänglighet även i fred.
Något som ytterligare talar för att den här typen av undervattensspaning bör skötas av andra än heltidssjömän är att undervattensspaning kan vara ganska tråkigt, åtminstone om man inte hör några ubåtar. Vi hade ett mycket händelserikt år 1994 med ett stort antal ubåtskränkningar (minkar) men om allt man hör är civila båtar mm är det stor risk för att man som anställd snabbt tröttnar. Jag tror därför att den nödvändiga fredstida övervakningen av exempelvis marina basområden bör ske med hjälp av fasta sensorer.
Jag hoppas därför att de nygamla bojbåtarna typ 80 kompletteras med "bojbåt mindre" och att de även används som utbildningsplattformar för att utbilda besättningar till den senare typen av båtar.
En bojbåt täcker endast ett mindre område av skärgården och skärgårdar och farleder har vi gott om i Sverige. Under mitt år i 1. bojbåtsdivisionen 1994 var fyra bojbåtar långt ifrån tillräckliga och det kommer inte fyra bojbåt typ 80 att vara i morgon heller. För att kunna bevaka fler områden krävs fler spaningsplattformar.
Tidigare hade Flottan en omfattande krigsorganisation med minsvepningsflottiljer bestående av krigsplacerade civila fartyg och under slutet av 1990-talet pågick ett arbete inom Minkrigsavdelningen och Sjövärnskåren med att komplettera minröjningsflottiljerna med minspaningsfartyg. (Jag gick själv ett par veckokurser innan jag insåg att idéerna inte skulle förverkligas, åtminstone inte då.) En sådan typ av fartyg var Bojbåt mindre:
"Bojbåt mindre är en enklare variant av bojbåt typ EJDER. Den är tänkt att ingå i minspaningsflottiljerna. Typen på plattformen kan variera, t.e.x. en stryktålig större fritidsbåt passar väl. Den bör vara utrustad med radar. Övrig utrustning är en mindre arbetsbåt, portabel dieselgenerator och sonarutrustning. Sonarutrustningen bör bestå av bojar eller sonarkabel eller en kombination av dessa. Totalt skall en bojbåt typ mindre kunna behandla information från 4 passiva sensorer. Helst skall tillgång till någon form av PC-baserad LOFAR eller motsvarande finnas ombord. Besättningen bör bestå av 6 man. Av dessa måste 4 st vara sonaroperatörer som fullgjort sin grundutbildning vid 216. bojbdiv."
Det fanns även förslag på enklare sonarsystem (K98) med kabel mellan plattform och hydrofon.
Idag är minsvepningsflottiljerna avvecklade sedan länge och de marina förband som finns i något större antal är Hemvärnets båtkompanier i hemvärnsbataljoner med marina uppgifter (3) och båtplutoner vid kustnära hemvärnsbataljoner (11). Denna organisation bör relativt fort kunna förstärkas med båtgrupper med mindre bojbåtar och liksom övriga hemvärnet kunna ha hög tillgänglighet även i fred.
Något som ytterligare talar för att den här typen av undervattensspaning bör skötas av andra än heltidssjömän är att undervattensspaning kan vara ganska tråkigt, åtminstone om man inte hör några ubåtar. Vi hade ett mycket händelserikt år 1994 med ett stort antal ubåtskränkningar (minkar) men om allt man hör är civila båtar mm är det stor risk för att man som anställd snabbt tröttnar. Jag tror därför att den nödvändiga fredstida övervakningen av exempelvis marina basområden bör ske med hjälp av fasta sensorer.
Jag hoppas därför att de nygamla bojbåtarna typ 80 kompletteras med "bojbåt mindre" och att de även används som utbildningsplattformar för att utbilda besättningar till den senare typen av båtar.
↧
Ubåtsskandalen 2.0
Under det senaste halvåret har jag främst ägnat min fritid åt en gammal militäridrott (dvs orientering) och även om det finns anledning att återkomma till det ämnet senare så är ämnet för kvällen i stället fjolårets ubåtskränkningar.
Ibland känns det som att historien upprepar sig. När jag gjorde min GU 1994 rapporterade Försvarsmakten med armégeneralen Bengt Gustafsson som ÖB om omfattande undervattenskränkningar och den dåvarande regeringen bedömde att Ryssland var ansvarigt vilket ledde till diplomatiska förvecklingar. Den 1 juli 1994 tillträdde flygvapengeneralen Owe Wiktorin som ÖB och när det kom indikationer på att tidigare bedömning av ubåtarna (minkarna) var felaktig utreddes detta under stor öppenhet.
"ÖB var i minkfrågan den aktör som hade den formella beslutskapaciteten,
om det fanns någon annan stark person i beslutsprocessen
är det svårt att få grepp om men i de möten som förekom tycks
ÖB ha innehaft den starka positionen. Den 1 juli 1994 pensionerades
sittande ÖB Bengt Gustafsson och Owe Wiktorin tillträdde posten.
ÖB var i minkkrisen en central aktör och personbytet kan ha
påverkat utgången av minkfrågan. Wiktorins första stora beslut på
posten involverade ställningstagandet huruvida media behövde informeras
om minkteorin eller inte. Wiktorin visade sig stark i sin
övertygelse och drev igenom beslutet att informera media. I sammanhanget
måste beslutet också ses som ett sätt för en ny beslutsfattare
att snabbt ”städa upp” gamla misstag och få bättre förutsättningar
för sitt eget ämbetsutövande. Gustafsson hade levt med
ubåtsfrågan under en längre period och det kan liksom hos andra
inblandade ha påverkat hans syn på ubåtsjakten." (Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten)
Förra hösten skedde så enligt Försvarsmakten den första ubåtskränkningen sedan 1994 (då det alltså senare visade sig vara fråga om naturaliserade svenska minkar) och i den allmänna debatten har Ryssland pekats ut som ansvarig för kränkningen. Under hösten 2015 har dock ny information kommit fram om fjolårets ubåtskränkningar och idag skriver SvD dels om den observation som kan ha varit inledningen till ubåtsjakten och dels om frågetecknen kring ubåtsjakten. Av det första artikeln framgår att personen sett något märkligt och kanske stämmer det han beskriver in på någon rysk undervattensfarkost, men något definitivt bevis för att det att det varit fråga om en (rysk) ubåtskränkning är det inte. Det allvarliga, vilket också SvD skrivit om tidigare, är att Försvarsmakten omvärderat det avgörande beviset men utan att omvärdera bedömningen i stort. I Försvarets forum 6/2014 kunde man lästa följande:
"Den avgörande observationen gjordes av Försvarsmaktens egna sensorer. Den uppfyller de hårt ställda kraven för den högsta bedömningsnivån, bekräftad ubåt. Samtidigt är all information om ’hur, var och på vilket sätt’ kvalificerat hemligstämplad, då det kan avslöja vår förmåga och kapacitet. Men ingen som fått veta vad den observationen innebar har tvivlat på dess vikt och värde, understryker Anders Grenstad. – Den observationen kan inte ifrågasättas ens av den störste skeptiker."
När resultatet av Försvarsmaktens analys presenterades i september visade det sig att detta varit helt fel:
"Den observation som i höstas hade den högsta konfidensgraden har omvärderats. Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring, och den har därför inte ingått i underlaget för den samlade värderingen."
När jag skrev om ämnet i fjol litade jag på Försvarsmaktens uppgifter men jag menade ändå att det är viktigt att vara öppen med bevisen för att undanröja alla tvivel hos allmänheten. När det nu visade sig att en observation som inte kunde ifrågasättas ens av den störste skeptiker inte var någon ubåtsobservation alls så kan jag inte se att det finns någon trovärdighet kvar hos Försvarsmakten i den här frågan så länge man håller underlaget hemligt.
En stor skillnad mellan 1994/1995 och 2014/2015 är att på 90-talet var vi i början på en avspänningsfas och Rysslands militära förmåga höll på att kollapsa medan vi nu har en mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge där Ryssland i praktiken är i krig med grannstaten Ukraina och med militära medel ockuperar Krimhalvön. Detta och Rysslands agerande över ytan och i luften i Östersjöområdet borde vara tillräckligt för att motivera en upprustning av Sveriges försvar. Att Försvarsmakten i detta läge med stöd av (vad som senare visat sig vara) felaktiga bevis rapporterat att det varit fråga om en ubåtskränkning riskerar tyvärr att undergräva Försvarsmaktens förtroende även i andra frågor.
Nu 2015 har armégeneralen Sverker Göransson efterträffs av flygvapengeneralen Micael Bydén som ÖB och jag hoppas att han liksom en gång Owe Wiktorin kommer att "städa upp" gamla misstag och låta utreda ifall bevisen håller och, om de gör det, presentera bevisen för det svenska folket. För vår säkerhet är det mycket värdefullt att nå klarhet i den här frågan och att ha förtroende för Försvarsmakten även om det skulle innebära att främmande makt får ökad kunskap om Försvarsmaktens förmågor.
Ibland känns det som att historien upprepar sig. När jag gjorde min GU 1994 rapporterade Försvarsmakten med armégeneralen Bengt Gustafsson som ÖB om omfattande undervattenskränkningar och den dåvarande regeringen bedömde att Ryssland var ansvarigt vilket ledde till diplomatiska förvecklingar. Den 1 juli 1994 tillträdde flygvapengeneralen Owe Wiktorin som ÖB och när det kom indikationer på att tidigare bedömning av ubåtarna (minkarna) var felaktig utreddes detta under stor öppenhet.
"ÖB var i minkfrågan den aktör som hade den formella beslutskapaciteten,
om det fanns någon annan stark person i beslutsprocessen
är det svårt att få grepp om men i de möten som förekom tycks
ÖB ha innehaft den starka positionen. Den 1 juli 1994 pensionerades
sittande ÖB Bengt Gustafsson och Owe Wiktorin tillträdde posten.
ÖB var i minkkrisen en central aktör och personbytet kan ha
påverkat utgången av minkfrågan. Wiktorins första stora beslut på
posten involverade ställningstagandet huruvida media behövde informeras
om minkteorin eller inte. Wiktorin visade sig stark i sin
övertygelse och drev igenom beslutet att informera media. I sammanhanget
måste beslutet också ses som ett sätt för en ny beslutsfattare
att snabbt ”städa upp” gamla misstag och få bättre förutsättningar
för sitt eget ämbetsutövande. Gustafsson hade levt med
ubåtsfrågan under en längre period och det kan liksom hos andra
inblandade ha påverkat hans syn på ubåtsjakten." (Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten)
Förra hösten skedde så enligt Försvarsmakten den första ubåtskränkningen sedan 1994 (då det alltså senare visade sig vara fråga om naturaliserade svenska minkar) och i den allmänna debatten har Ryssland pekats ut som ansvarig för kränkningen. Under hösten 2015 har dock ny information kommit fram om fjolårets ubåtskränkningar och idag skriver SvD dels om den observation som kan ha varit inledningen till ubåtsjakten och dels om frågetecknen kring ubåtsjakten. Av det första artikeln framgår att personen sett något märkligt och kanske stämmer det han beskriver in på någon rysk undervattensfarkost, men något definitivt bevis för att det att det varit fråga om en (rysk) ubåtskränkning är det inte. Det allvarliga, vilket också SvD skrivit om tidigare, är att Försvarsmakten omvärderat det avgörande beviset men utan att omvärdera bedömningen i stort. I Försvarets forum 6/2014 kunde man lästa följande:
"Den avgörande observationen gjordes av Försvarsmaktens egna sensorer. Den uppfyller de hårt ställda kraven för den högsta bedömningsnivån, bekräftad ubåt. Samtidigt är all information om ’hur, var och på vilket sätt’ kvalificerat hemligstämplad, då det kan avslöja vår förmåga och kapacitet. Men ingen som fått veta vad den observationen innebar har tvivlat på dess vikt och värde, understryker Anders Grenstad. – Den observationen kan inte ifrågasättas ens av den störste skeptiker."
När resultatet av Försvarsmaktens analys presenterades i september visade det sig att detta varit helt fel:
"Den observation som i höstas hade den högsta konfidensgraden har omvärderats. Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring, och den har därför inte ingått i underlaget för den samlade värderingen."
När jag skrev om ämnet i fjol litade jag på Försvarsmaktens uppgifter men jag menade ändå att det är viktigt att vara öppen med bevisen för att undanröja alla tvivel hos allmänheten. När det nu visade sig att en observation som inte kunde ifrågasättas ens av den störste skeptiker inte var någon ubåtsobservation alls så kan jag inte se att det finns någon trovärdighet kvar hos Försvarsmakten i den här frågan så länge man håller underlaget hemligt.
En stor skillnad mellan 1994/1995 och 2014/2015 är att på 90-talet var vi i början på en avspänningsfas och Rysslands militära förmåga höll på att kollapsa medan vi nu har en mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge där Ryssland i praktiken är i krig med grannstaten Ukraina och med militära medel ockuperar Krimhalvön. Detta och Rysslands agerande över ytan och i luften i Östersjöområdet borde vara tillräckligt för att motivera en upprustning av Sveriges försvar. Att Försvarsmakten i detta läge med stöd av (vad som senare visat sig vara) felaktiga bevis rapporterat att det varit fråga om en ubåtskränkning riskerar tyvärr att undergräva Försvarsmaktens förtroende även i andra frågor.
Nu 2015 har armégeneralen Sverker Göransson efterträffs av flygvapengeneralen Micael Bydén som ÖB och jag hoppas att han liksom en gång Owe Wiktorin kommer att "städa upp" gamla misstag och låta utreda ifall bevisen håller och, om de gör det, presentera bevisen för det svenska folket. För vår säkerhet är det mycket värdefullt att nå klarhet i den här frågan och att ha förtroende för Försvarsmakten även om det skulle innebära att främmande makt får ökad kunskap om Försvarsmaktens förmågor.
↧
Förberedelser inför inryckning
Så är det dags för inryckning i morgon och i helgen har jag förberett mig fysiskt och mentalt. Jag började orientera för ungefär fem år sedan och i år springer jag med bättre kartkontakt än ifjol. Trots det blev det några bommar både lördag och söndag.
Sommaren 2002 gick jag kursen ytövervakning/eldobservatör och i samband med det installerade jag programmet eldobs.bat från Försvarsmaktens hemsida:
Nu är det nog så att det hänt en del när det gäller eldreglering men några eldregleringar ger i alla fall något slags mental förberedelse.
Sommaren 2002 gick jag kursen ytövervakning/eldobservatör och i samband med det installerade jag programmet eldobs.bat från Försvarsmaktens hemsida:
Nu är det nog så att det hänt en del när det gäller eldreglering men några eldregleringar ger i alla fall något slags mental förberedelse.
↧
Inryckning
Så var den första dagens utbildning avklarad. Uniform hade jag sedan tidigare men jag har hämtat ut ett par skåpnycklar på förrådet för den här kursen. Det känns lite märkligt att ha en säng och ett par skåp på ett logement. Visst har jag bott på diverse kaserner under åren i hemvärnet men det här är en annan sak.
![]()
Soldaterna jag går kursen med avslutade förra veckan grundutbildningen med övningen Aldrig ge upp! Mina närmaste erfarenheter i militär strapatsväg är Bergamarschen (~5 km (?) med lätt packning) som genomfördes vid Berga Örlogsskolors rekrytkompani. Det var dock inget som imponerade på dagens soldater. Själv är jag glad att jag inte behövde vara med på deras övning! Jag har fått ett trevligt välkomnande och än så länge hänger jag med på både teori och fys, så det här ska nog gå bra.
Den första veckan har vi en gemensam introduktion till granatkastarsystemet för alla oavsett utbildningslinje/befattning. Vi har bland annat börjat med karttjänst, och kartor är något jag tycker om. På sistone har det mest blivit orienteringskartor där jag ritar sprintkartor i 1:4000 medan vi springer på 1:10000. Det är samma ekvidistans, 5 m, som på terrängkartan i 1:50000 och det gör att det är något svårare att ta ut höjden för en punkt jämfört med orienteringskartorna. Något som var helt nytt i kartväg var meridiankonvergens. (I Flottan gick det bra med lat/long och GEOREF utan meridiankonvergens.) Jag kanske har lagt in Lantmäteriets meridiankonvergens när jag roterat en orienteringskarta (de roteras i kartritningsprogrammet så att kartmeridianerna pekar mot magnetisk nord), men i sådana fall utan att förstå. I granatkastartjänsten gäller det att förstå vad man gör.
Soldaterna jag går kursen med avslutade förra veckan grundutbildningen med övningen Aldrig ge upp! Mina närmaste erfarenheter i militär strapatsväg är Bergamarschen (~5 km (?) med lätt packning) som genomfördes vid Berga Örlogsskolors rekrytkompani. Det var dock inget som imponerade på dagens soldater. Själv är jag glad att jag inte behövde vara med på deras övning! Jag har fått ett trevligt välkomnande och än så länge hänger jag med på både teori och fys, så det här ska nog gå bra.
Den första veckan har vi en gemensam introduktion till granatkastarsystemet för alla oavsett utbildningslinje/befattning. Vi har bland annat börjat med karttjänst, och kartor är något jag tycker om. På sistone har det mest blivit orienteringskartor där jag ritar sprintkartor i 1:4000 medan vi springer på 1:10000. Det är samma ekvidistans, 5 m, som på terrängkartan i 1:50000 och det gör att det är något svårare att ta ut höjden för en punkt jämfört med orienteringskartorna. Något som var helt nytt i kartväg var meridiankonvergens. (I Flottan gick det bra med lat/long och GEOREF utan meridiankonvergens.) Jag kanske har lagt in Lantmäteriets meridiankonvergens när jag roterat en orienteringskarta (de roteras i kartritningsprogrammet så att kartmeridianerna pekar mot magnetisk nord), men i sådana fall utan att förstå. I granatkastartjänsten gäller det att förstå vad man gör.
↧
↧
Granatkastaren
Idag har den intensiva introduktionsutbildningen fortsatt med bland annat pjästjänst.
![]()
Granatkastaren är en pjäs som är ganska lätt att förstå sig på och det gick fort att lära sig gruppera pjäserna och att packa ihop dem. Efter några försök började vi få upp farten även om en drillad grupp gör det betydligt fortare. Helt klart är att den här pjäsen inte är något man tar på ryggen och går iväg med. Trots enkelheten i funktion så krävs noggrannhet i alla delar för att få granaterna att ramla ner där man vill. Nu efter två dagar har jag fått prova på/få information om alla delar i systemet och det har varit bra inför specialiseringen kommande veckor.
↧
Avslutad introduktion
Helgpermission, det var inte igår! Nu är introduktionsveckan (-) avslutad genom en intressant och lärorik orienteringstävling. (Lyckligtvis var vi inte inne i det avlysta området inför Tiomila nästa helg.) Istället för kontrollringar hade vi koordinater och vid kontrollerna fanns uppgifter att lösa. Orienteringen började som militäridrott på samma kartor som militären använde det vill säga ursprungligen 1:100000 och därefter 1:50000. Den som var bra i orientering hade även en stor nytta når det gällde att använda kartan i militär verksamhet. Sedan dess har sporten utvecklats och kartorna i skala 1:10000 är fyllda av detaljer som är osynliga för ett otränat öga som exempelvis den flacka sänkan eller tvåstrecksmossen. Elitorienterarna är fantastiskt duktiga på det de gör men med en karta i skala 1:50000 går det inte att springa och följa alla detaljer och bara använda tumkompassen för att passa kartan. Som tur är springer jag med en "planka" som kompass så jag blev inte avskild från utbildningen efter tävlingen.
I samband med orienteringen fick vi även testa att beräkna en instrumentkorrektion för respektive kompass; den korrektion som behövs för att den ska ge rätt bäring i förhållande till magnetisk norr (actionbild av undertecknad nedan).
![]()
Efter en helg med ett par orienteringstävlingar för min del börjar nästa vecka allvaret med specialiserad utbildning för respektive befattning.
I samband med orienteringen fick vi även testa att beräkna en instrumentkorrektion för respektive kompass; den korrektion som behövs för att den ska ge rätt bäring i förhållande till magnetisk norr (actionbild av undertecknad nedan).
Efter en helg med ett par orienteringstävlingar för min del börjar nästa vecka allvaret med specialiserad utbildning för respektive befattning.
↧
Sambandstjänst
Nu är granatkastarutbildningens andra vecka igång och det känns fortfarande rätt overkligt ibland. Genom att jag främst varit inriktad mot sambandstjänst under mina år i hemvärnet i Dalarna så var det dock inget stort steg för mig att börja utbildningen i sambandstjänst. Eldsignalering i olika former blir något nytt men inledningsvis är det repetition. Jag har lärt mig att utbildningen SysopT bytt namn till Signalskydd Teori 1 vilket faktiskt är en tydligare beskrivning av vad det handlar om. Jag har skrivit det gamla SysopT-provet ett antal gånger och det är även en fråga på det som ändrats.
Vi har även börjat utbilda oss på handhavande av Ra 180 och radiosignalering.
![]()
Min befattningsutbildning PB Ubj vid BÖS USskol innehöll 90 timmar sambandstjänst (både radiosignalering och optisk signalering) och det gjorde att jag lärt mig radiosignalering på svenska så att det sitter i ryggmärgen. Jag hann även lära mig NATO-signalering men det känns skönt att Försvarsmakten gått tillbaka till svensk signalering, så nu ska jag förhoppningsvis kunna bidra en del.
Vi har även börjat utbilda oss på handhavande av Ra 180 och radiosignalering.
Min befattningsutbildning PB Ubj vid BÖS USskol innehöll 90 timmar sambandstjänst (både radiosignalering och optisk signalering) och det gjorde att jag lärt mig radiosignalering på svenska så att det sitter i ryggmärgen. Jag hann även lära mig NATO-signalering men det känns skönt att Försvarsmakten gått tillbaka till svensk signalering, så nu ska jag förhoppningsvis kunna bidra en del.
↧
Framåt med radiovågornas hastighet
Det kan vara påfrestande med sambandstjänst. Idag har vi bland annat nött radiotelefoni i majsolen och då gäller det att inte slarva med vätskan.
![]()
Vi har även fått utbildning på PC-Dart som jag tidigare bara använt under LTÖ. Det går fort för de välmotiverade soldaterna att lära sig. Det har hänt mycket sedan dess att jag började i Hemvärnet. När jag gick med var ingen i min pluton yngre än 50 år och för många tog det lång tid att fräscha upp kunskaperna i STRIKA vid varje övning. När det nu direktutbildas granatkastarsoldater till Hemvärnet har de en helt annan vana vid datorer och vid att lära sig nya system.
Vi har även fått utbildning på PC-Dart som jag tidigare bara använt under LTÖ. Det går fort för de välmotiverade soldaterna att lära sig. Det har hänt mycket sedan dess att jag började i Hemvärnet. När jag gick med var ingen i min pluton yngre än 50 år och för många tog det lång tid att fräscha upp kunskaperna i STRIKA vid varje övning. När det nu direktutbildas granatkastarsoldater till Hemvärnet har de en helt annan vana vid datorer och vid att lära sig nya system.
↧
↧
Dalregementet
Dalregementet avvecklades den 30 juni 2000 och i december samma år flyttade vi till Ludvika och jag flyttade över till hemvärnet här. Jag har alltså inte, till skillnad från många andra i hemvärnet i Dalarna, haft någon relation till Dalregementet innan det lades ner. Idag hittar man en rad olika företag, myndigheter, skolor och affärer på regementsområdet och även om det ser lite märkligt ut så upplever jag att Dalregementsgruppen med Falu skjutfält är en bra plats för att utbilda plutoner till hemvärnet.
![]()
Nu har vi avslutat den grundläggande sambandsutbildningen och jag har inte haft någon anledning att klaga på vädret. Tyvärr ser det ut att bli sämre till helgens tiomila.
Nu har vi avslutat den grundläggande sambandsutbildningen och jag har inte haft någon anledning att klaga på vädret. Tyvärr ser det ut att bli sämre till helgens tiomila.
↧
Nytt SkjutR Art Grk
Jag fick de gamla SkjutR Art Grk (1, 2, 4) från 1985 när jag gick kursen Ytövervakning/Eldobservatör 2002 och jag har läst en del inför denna kurs, väl medveten om att mycket har ändrats. De reglementena är upphävda och idag fick vi ut det nya reglementet från 2007!
![]()
Liksom på mitt civila jobb Skatteverket så verkar Försvarsmakten inte trycka lika mycket böcker som tidigare så reglementet kom i form av utskrifter. Fördelen med att ha aktuellt reglemente är att man kan kolla vad som verkligen gäller. Nackdelen är att det kan bli väl mycket teori när man ska gå igenom ett stort antal sidor på en lång dag. Med tiden är jag dock övertygad om att reglemente och DART-format kommer att falla på plats tillsammans.
Uppdatering:
Försvarsmakten tog kanske reglementena på större allvar förr? Hur kan man ha tre (3) förkortningar för samma begrepp i ett och samma reglemente? I gamla SkjutR Art Grk Del 1 Grunder var förkortningen för Eldberedskap "Eldber". I det nya reglementet återfinns "Eber", "EB" och "ELDBER". Kanske inget stort problem i praktiken men när man har upprepade prov i Eldkod blir det onödigt förvirrat.
Liksom på mitt civila jobb Skatteverket så verkar Försvarsmakten inte trycka lika mycket böcker som tidigare så reglementet kom i form av utskrifter. Fördelen med att ha aktuellt reglemente är att man kan kolla vad som verkligen gäller. Nackdelen är att det kan bli väl mycket teori när man ska gå igenom ett stort antal sidor på en lång dag. Med tiden är jag dock övertygad om att reglemente och DART-format kommer att falla på plats tillsammans.
Uppdatering:
Försvarsmakten tog kanske reglementena på större allvar förr? Hur kan man ha tre (3) förkortningar för samma begrepp i ett och samma reglemente? I gamla SkjutR Art Grk Del 1 Grunder var förkortningen för Eldberedskap "Eldber". I det nya reglementet återfinns "Eber", "EB" och "ELDBER". Kanske inget stort problem i praktiken men när man har upprepade prov i Eldkod blir det onödigt förvirrat.
↧
Bra för träningsmotivationen
Det är helt klart bra för formen att gå en militär utbildning. Vi har ett par pass schemalagd fys per vecka och de kvällar det varit kvällstjänst har jag tagit en löprunda på kvällen. Idag sprang jag ett av veckans fyspass och avslutade efter tjänstens slut med orienteringssprinten King and Queen of Mördarbacken som gick vid samma arena som helgens Tiomila.
![]()
Nu när vi börjat specialiseringen har vi uppmanats att träna extra kondition och helkroppsstyrka för att orka med kommande övningar och jag räknar med att vara i bättre form när utbildningen avslutas. Kanske får jag även prova på att göra ett fälttest.
Nu när vi börjat specialiseringen har vi uppmanats att träna extra kondition och helkroppsstyrka för att orka med kommande övningar och jag räknar med att vara i bättre form när utbildningen avslutas. Kanske får jag även prova på att göra ett fälttest.
↧